Desorganiserad anknytning – när närhet både lockar och skrämmer

Varifrån kommer begreppet desorganiserad anknytning?

Desorganiserad anknytning har sitt ursprung i forskning om små barns beteenden i relation till en omsorgsperson. Main och Solomon utvecklade en klassificering för beteenden som observerades i den standardiserade proceduren Främmandesituationen. Den rör bland annat motsägelsefulla eller desorienterade beteenden i anknytningssammanhang och är inte ett allmänt ord för en kaotisk personlighet.

Klassificeringen bygger på utbildade bedömares observationer. Den är inte i sig en klinisk diagnos och kan inte användas som säkert bevis för att ett barn har utsatts för misshandel. En vuxens igenkänning i en nätartikel kan inte heller tala om vilken klassificering personen skulle ha fått som barn.

Forskningsbakgrund: Granqvist med flera: forskningsöversikt och konsensus om desorganiserad anknytning i spädbarnsåldern.

Varför ordet blir svårare när vi talar om vuxna

När vuxna romantiska relationer diskuteras används desorganiserad ibland löst för en blandning av närhetssökande och undvikande. Samtidigt finns flera forskningsansatser för vuxen anknytning, med olika intervjuer och självskattningar. Ord som liknar varandra behöver därför inte avse samma sak eller bygga på samma mätning.

I självskattningsforskning om romantiska relationer är anknytningsångest och anknytningsundvikande centrala dimensioner. Högre nivåer på båda brukar beskrivas som en rädd-undvikande eller blandad profil. Det är inte en direkt översättning av spädbarnsforskningens desorganiserade klassificering. Ett frågeformulär om romantiska reaktioner kan inte ersätta de bedömningar som används i andra forskningstraditioner.

Här används därför konkreta beskrivningar av oro och undvikande när vuxna erfarenheter diskuteras. Om du tidigare fått höra att du är desorganiserad kan du fråga vad den som använde ordet menade och hur bedömningen gjordes. Det är rimligt att vilja förstå innebörden innan du börjar betrakta etiketten som en förklaring av ditt liv.

Forskningsbakgrund: Fraley om vuxen anknytning och forskningsmetoder. Distinktionen mot spädbarnsklassificeringen behandlas även i konsensusöversikten ovan.

När längtan och rädsla finns samtidigt

Ett möjligt vardagsexempel är att du önskar mer kontakt men känner dig instängd när partnern föreslår att ni ska ses oftare. När personen accepterar ditt behov av utrymme kan du i stället känna dig övergiven. Det betyder inte att någon av känslorna är falsk. Det kan vara två olika behov eller farhågor som blir framträdande vid olika tillfällen.

För att förstå situationen kan du skilja frågorna åt. Vad är det du hoppas få genom närhet: tröst, samhörighet eller försäkran? Vad är det du är rädd ska hända om närheten ökar: att bli avvisad senare, förlora gränser eller bli beroende? Svaren behöver inte ge en etikett för att vara användbara.

Det är också möjligt att relationen faktiskt ger motstridiga signaler. Partnern kanske pressar på för närhet men inte respekterar nej. Då är tvekan inte något som automatiskt ska förklaras med ett inre anknytningsmönster. Undersök både dina förväntningar och vad som händer mellan er.

Push-pull: att söka kontakt och sedan backa

Push-pull används ibland för en växling mellan att dra någon nära och stöta bort den. Uttrycket beskriver ett förlopp, inte en diagnos eller en säker förklaring till varför det sker. Olika personer kan hamna i liknande förlopp av olika skäl, och ett par kan också påverka varandras reaktioner.

Föreställ dig att du skickar flera meddelanden när ni inte hörts. När partnern ringer blir du kort och säger att samtalet inte behövs. Efteråt känner du dig ensam och vill försöka igen. Ett sätt att reflektera är att skriva ned vad som förändrades mellan längtan och avståndstagandet. Var det skam över att ha behövt kontakt, ilska över väntan eller något i partnerns svar?

Ett annat exempel är att vilja planera en gemensam framtid under en varm helg och sedan känna stark tvekan när planerna blir konkreta. Frågan kan då behöva delas upp: vill du relationen, fungerar takten och finns det praktiska eller känslomässiga gränser som ännu inte uttalats? Det går att be om långsammare beslut utan att ge löften som du inte kan stå för.

Två dimensioner ger mer utrymme än en etikett

Om du framför allt reagerar på risken att bli övergiven kan fördjupningen om ängslig anknytning ge språk för den delen. Om du har svårt att förlita dig på någon eller visa behov kan sidan om undvikande anknytning vara relevant. Det ena utesluter inte det andra.

Att beskriva båda dimensionerna kan göra reflektionen mer precis. ”Jag blir rädd när kontakten minskar och skäms när jag behöver stöd” säger mer om vad du behöver förstå än ”Jag är desorganiserad”. Den mer konkreta meningen öppnar också för att reaktionerna kan variera mellan situationer och förändras över tid.

Skillnaden mot traumabindning

Traumabindning används för att beskriva starka band i ett skadligt relationssammanhang, där exempelvis smärta och lättnad växlar. Det är en annan fråga än hur du vanligen hanterar närhet och beroende. Att både vilja stanna och vilja komma bort räcker inte för att veta vilket begrepp som är relevant.

Om du blir hotad eller förnedrad och sedan känner stark lättnad när partnern är varm igen behöver beteendet tas på allvar. Det ska inte reduceras till att du har svårt med närhet. Om relationen däremot är respektfull men närhet ändå väcker stark oro kan fokus behöva ligga någon annanstans. En artikel kan inte avgöra detta åt dig.

Ibland behöver flera delar undersökas samtidigt. Du kan ha egna återkommande reaktioner och samtidigt bli illa behandlad. Din förståelse för den första delen gör inte den andra mindre viktig, och det är inte ditt ansvar att få en partner att sluta skada dig genom att själv bli tryggare.

Svåra relationserfarenheter och förändring

Tidigare svek, förluster eller skrämmande erfarenheter kan vara viktiga att förstå när du undersöker dagens förväntningar. Men ett mönster ger inte ett säkert facit över vad du varit med om. Det är varken nödvändigt eller tillförlitligt att försöka leta fram en viss barndomshändelse för att få en nätetikett att stämma.

Longitudinell forskning om vuxen anknytning visar att livshändelser kan följas av förändringar, men att förloppen varierar och inte alltid består. Undvik därför löften om att en ny partner eller en enskild övning kommer att lösa mönstret. Det går att arbeta med konkreta svårigheter utan att veta exakt hur varje reaktion uppstod.

Forskningsbakgrund: Fraley, Gillath och Deboeck om livshändelser och förändring i anknytningsmönster.

Att skapa ett mer begripligt samspel

Ett litet steg kan vara att säga vad som händer innan du växlar riktning: ”Jag vill träffa dig, men märker att jag blir stressad när vi bestämmer mycket på en gång.” Det är inte en färdig lösning, men partnern får något konkret att förstå. Du kan sedan föreslå ett tempo eller en överenskommelse som du faktiskt kan följa.

Om du behöver avstånd, försök skilja ett önskemål om paus från hot om att lämna. Om du vill återknyta kontakten, försök också ta ansvar för sådant du själv sagt eller gjort. Anknytningsspråk ska inte bli ett sätt att göra sårande handlingar oundvikliga. Respekt och gränser gäller även när känslorna är motsägelsefulla.

Sidan om trygg anknytning ger exempel på hur både närhet och självständighet kan få plats. Målet behöver inte vara att aldrig känna en konflikt inombords, utan att kunna förstå den och uttrycka den på ett sätt som ger mer valfrihet.

När professionellt stöd kan vara relevant

Om reaktionerna blir överväldigande, återkommande förstör relationer eller gör vardagen svår kan en legitimerad psykolog eller psykoterapeut hjälpa dig att undersöka dem. Du kan beskriva konkreta händelser och behov utan att självdiagnostisera dig. Det finns inget krav att först avgöra om rätt ord är rädd-undvikande, desorganiserad eller något annat.

Om du känner dig rädd för partnern eller utsätts för hot och kontroll behöver stödet också ta hänsyn till säkerheten. Läs om hjälp vid psykiskt våld. Varken den här artikeln eller Relationsvarnings anknytningstest kan fastställa trauma, ställa en klinisk diagnos eller ersätta en individuell bedömning.